Dykare som tidigare rutinmässigt såg revhajar kan nu simma i timmar utan en enda skymt. Hela havsområden som tidigare kryllade av blåhajar eller hammare är märkligt tysta. Frågan som många forskare och havsälskare nu ställer sig är både oroande och brådskande: Vart tar hajarna vägen?

Hajar i tillbakagång – eller försvinner de helt?

Det är välkänt att hajpopulationerna minskar. Överfiske, habitatförstörelse och den globala fenhandeln har drastiskt reducerat antalet i många regioner. Globala studier visar på en kontinuerlig nedgång, till den grad att endast några få procent återstår jämfört med förindustriella nivåer.

Men mysteriet är djupare än en stadig minskning. På vissa platser har hajar försvunnit så plötsligt och fullständigt att forskare blivit överraskade. I traditionella haj-hotspots – delar av Indo–Pacific, Karibien, till och med delar av Medelhavet – rapporterar långvariga observatörer nu om enorma havsytor som känns kusligt tomma.

Det handlar inte bara om färre hajar. Det handlar om inga hajar.

Tomma rev och tysta öppna hav

Rev som en gång sjöd av svartfenade och vitfenade revhajar känns nu som spökstäder. Pelagiska arter som silkeshajar eller makohajar ses alltmer sällan av forskare som tidigare stötte på dem regelbundet under märknings­expeditioner.

I Röda havet, där revhajpopulationerna tidigare ansågs stabila, noterar långvariga dykoperatörer frånvaron av mönster som tidigare varit tydliga. I delar av Indiska oceanen registrerar hajstationer nu dagar utan observationer, där man förr kunde räkna dussintals.

Kan det vara en förändring i beteende eller spridning? Undviker hajar människor helt? Eller bevittnar vi ett dolt sammanbrott – som sker i det tysta, ute på öppet hav eller på djup som sällan övervakas?

Ett rovdjur som gömmer sig?

Vissa forskare misstänker att beteendeförändringar spelar in. Hajar kan ha ändrat sina mönster för att undvika människor, dyka djupare eller byta rutter som svar på fisketryck eller ökande undervattensbuller.

I områden med intensiv harpunfångst eller hajkontroller har hajar exempelvis observerats bli mer skygga – de undviker båtar, dykare och till och med agnade kameror. I dessa fall finns hajarna kvar, men de blir alltmer osynliga för oss.

På andra håll kan varmare hav ändra hajarnas rörelsemönster. Arter som är temperaturkänsliga kan förflytta sig mot polerna, djupare ned eller till mer otillgängliga områden. Men om så är fallet vet vi ännu inte vart de har tagit vägen – eller om de överlever där.

Den mörka sidan av dataluckor

En del av mysteriet ligger i hur lite av havet som faktiskt övervakas. Mycket av vår kunskap om hajar kommer från bifångst­register, dykar­rapporter eller spårningsstudier som täcker små områden. Det enorma öppna havet – som täcker över 60 procent av jordens yta – är inte övervakat.

Brist på data kan dölja enorma förluster. I vissa regioner, särskilt där hajfiske är dåligt reglerat, kan hela populationer ha fiskats till nästan utrotning utan att det finns formella register. Detta gäller exempelvis västra Stilla havet, vattnen utanför Sydostasien och Indiska oceanen, där reglering av hajfiske nästan helt saknas.

Förskjutna referenspunkter och faran i att glömma

Kanske är det mest lömska i detta mysterium det som marinbiologer kallar ”shifting baseline syndrome”. När hajbestånden minskar växer varje ny generation forskare, dykare och fiskare upp med en förminskad uppfattning om vad som är normalt.

Ett rev där tre hajar syns på en dag kan tyckas friskt för någon som aldrig vetat att samma plats en gång hyst hundratals. Och om hajarna fortsätter att försvinna tyst kan deras frånvaro bli osynlig – inte för att ingen märker det, utan för att ingen minns vad som en gång var.

Vad händer när toppredatorer försvinner?

Hajar är inte bara havets ikoner. De är nyckelpredatorer, avgörande för balansen i marina ekosystem. När hajar försvinner exploderar ofta beståndet av bytesarter, vilket leder till överbefolkade rev, kollapsade fiskbestånd och försämrad korallhälsa.

I Australiens Korallhav har forskare funnit att revens hälsa är direkt kopplad till förekomsten av starka hajpopulationer. Utan hajar som håller mellannivå­predatorer i schack kan hela näringsvävar kollapsa i en kedja som kallas trofisk nedgradering.

Kan vi få tillbaka dem?

Det finns fortfarande hopp. På platser där hajskydd har införts – som Bahamas Shark Sanctuary eller kring Palmyra Atoll – har populationer stabiliserats eller till och med börjat återhämta sig. Vissa skyddszoner har sett hajbestånd återvända inom ett decennium.

Men den djupare gåtan kvarstår: Hur många populationer har redan passerat en kritisk gräns, och hur många hajar överlever nu endast i fragmenterade samhällen, avskurna från sina traditionella områden?

Tiden är knapp. Vi kan inte rädda det vi inte ser – och vi kanske inte inser vad som har gått förlorat förrän det är för sent.

En försvinnande närvaro

För nu håller havet på sina hemligheter. Kanske finns hajarna fortfarande där ute, djupare, längre bort eller tystare än tidigare. Eller kanske försvinner de i de områden där få tittar – ett rev, en djuphavsgrav, ett tomt blått hav i taget.

Vi föreställer oss ofta havet som fullt av mysterier. Men ibland är det mest gåtfulla mysteriet det som inte längre finns där. ■

Etologen Ila France Porcher, författare till The Shark Sessions och The True Nature of Sharks, genomförde en sjuårig studie av ett samhälle med fyra revhajsarter i Tahiti och har även studerat hajar i Florida tillsammans med hajpionjären Jim Abernethy. Hennes observationer, de första i sitt slag, har gett värdefull kunskap om hajars reproduktionscykler, sociala biologi, populationsstruktur, dagliga beteendemönster, rörelsevanor och kognitiva förmågor. Besök:: ilafranceporcher.wixsite.com