De fem italienska dykarna som omkom var Monica Montefalcone, docent i ekologi vid universitetet i Genua, hennes dotter Giorgia Sommacal, dykinstruktören Gianluca Benedetti, forskaren Muriel Oddenino och marinbiologen Federico Gualtieri.

Laura Marroni, vd för DAN Europe

När fick DAN Europe kännedom om olyckan, och vilka var de första prioriteringarna när räddnings- och bärgningsinsatsen organiserades?

Bild

– Vi fick de första uppgifterna om en möjlig olycka torsdagen den 14 maj. Vår larmcentral informerades om att fem dykare saknades eftersom de inte hade kommit upp till ytan enligt plan. Ju fler timmar som gick, desto tydligare blev det att något allvarligt hade inträffat, även om vi ännu inte visste exakt vad. Flera teorier cirkulerade, bland annat att dykarna kunde ha förts bort av strömmen.

– Vår första prioritet var att skapa en tydlig bild av situationen, etablera kontakt med vårt lokala team och de maldiviska myndigheterna samt bedöma hur DAN kunde bidra. När det stod klart att det rörde sig om en komplicerad bärgningsinsats i en djup undervattensgrotta fokuserade vi på tre områden: att identifiera rätt specialistteam, samordna arbetet med maldiviska och italienska myndigheter samt skapa en medicinsk och operativ säkerhetsram för insatsen.

– Från första stund styrdes vårt arbete av två grundprinciper: att skydda räddningsdykarnas säkerhet och att visa största möjliga respekt för de omkomna och deras anhöriga.

Hur förberedde sig teamet för ett uppdrag på omkring 60 meters djup inne i ett grottsystem, och vilka tekniska utmaningar innebär en sådan miljö jämfört med dykning i öppet vatten?

– Sami kan ge en mer detaljerad beskrivning, men redan djupet innebär omfattande krav på gasplanering, dekompression och teknisk dykutrustning. Till detta kommer grottmiljön, där det inte finns någon direkt väg till ytan. Förberedelserna omfattar därför noggrann navigeringsplanering, tydliga rollfördelningar inom teamet, redundans i gasförsörjningen, dekompressionsplanering, utrustningskontroller, ytsupport, beredskap för nödsituationer och medicinsk säkerhet.

Vilka organisationer och myndigheter deltog i insatsen, och hur samordnades arbetet?

– Operationen genomfördes i nära samarbete mellan DAN Europe, Maldivernas nationella försvarsstyrka (MNDF), den maldiviska polisen, det finska bärgningsteamet, lokala logistik- och dykteam, medicinska samarbetspartners samt Italiens utrikesministerium genom landets ambassad och konsulära nätverk.

– DAN ansvarade för samordningen av det internationella sök- och bärgningsteamet samt tillhandahöll medicinskt, operativt och logistiskt stöd. De maldiviska myndigheterna hade det övergripande ansvaret för den lokala insatsen och den efterföljande utredningen.

Bild

Vilka var de största riskerna för räddningsdykarna, både fysiskt och psykiskt?

– Kombinationen av stort djup, lång dekompressionstid och en miljö där det saknas direkt tillgång till ytan innebär betydande risker. Trånga passager, risk för att fastna och försämrad sikt gör arbetet ännu mer krävande. Att lokalisera och transportera de omkomna genom grottsystemets smala passager ökade komplexiteten ytterligare.

– Psykologiskt är bärgningsinsatser alltid mycket påfrestande, även för mycket erfarna yrkespersoner. Därför följde vi inte bara teamets fysiska status, såsom vätskebalans, trötthet och dekompressionsbelastning, utan även deras psykiska välbefinnande.

Hur viktiga är planering, redundans och kommunikationsrutiner vid en insats av det här slaget?

– Inom all teknisk dykning är dessa faktorer avgörande, och ännu viktigare vid en sök- och bärgningsinsats. Alla kritiska system måste ha en reservlösning och varje dykare måste veta exakt vilken uppgift övriga i teamet har. Under insatsen arbetade ofta två dykare aktivt medan en tredje dokumenterade arbetet eller assisterade de andra.

– Förhållandena måste dessutom utvärderas kontinuerligt. Inför den fjärde och sista operationella dykningen försämrades vädret och ytströmmen ökade, vilket gjorde att dyket sköts upp av säkerhetsskäl och dykplanen justerades.

Hur balanserar man behovet av att snabbt genomföra en bärgning mot kravet att skydda räddningsdykarnas säkerhet?

– Räddningsdykarnas säkerhet har alltid högsta prioritet. En bärgningsinsats får aldrig utvecklas till ytterligare en olycka. Även när det finns starka känslomässiga och mediala påtryckningar – vilket var fallet här, särskilt efter att en maldivisk räddningsofficer omkom – måste besluten fattas med största försiktighet.

Vilken roll spelade tekniken under insatsen?

– Modern teknik är en central del av dagens tekniska dykning. Det finska teamet använde slutna rebreathersystem (CCR), dykskotrar (DPV) och annan teknisk utrustning anpassad för djupa grottdyk.

– Rebreathers gjorde det möjligt att arbeta under längre tid samtidigt som gasförbrukningen minskade och dekompressionen optimerades. Dykskotrarna underlättade transporten genom grottsystemet och minskade belastningen på dykarna, särskilt i områden med ström. Men tekniken i sig räcker inte – den måste alltid kombineras med utbildning, etablerade rutiner och väl fungerande teamwork.

Bild

Kan ni redan nu säga något om olyckans orsaker och omständigheter? Det har förekommit många spekulationer kring vilken utrustning de italienska dykarna använde när de gick in i grottan.

– Vi förstår att många vill ha svar, och vi delar dykvärldens önskan att kunna dra lärdom av olyckan. Den officiella utredningen leds dock av den maldiviska polisen och andra ansvariga myndigheter.

– Viss preliminär information har offentliggjorts och ger en övergripande bild av händelseförloppet. Vi vet att grottsystemet består av en ingångskammare som leder vidare genom en tunnel till en andra kammare utan naturligt ljus. Från denna utgår ytterligare en tunnel som slutar i en återvändsgränd, där de saknade dykarna senare påträffades.

– Samtidigt har all central bevisning – inklusive dykutrustning, kameror, dykdatorer och övrigt bärgat material – tagits i beslag av de utredande myndigheterna. Därför kan vi i nuläget inte göra någon fullständig teknisk bedömning eller bekräfta vilken utrustning, vilka andningsgaser eller vilka certifieringar dykarna hade, eller vilka beslut som fattades under dyket.

Vilka lärdomar kan den internationella dykvärlden dra av den här tragedin när det gäller utbildning, förberedelser, riskbedömning och beredskap?

– Den första lärdomen är kanske ödmjukhet. De miljöer vi älskar att utforska kan vara obarmhärtiga. Grottdykning kräver särskild utbildning, särskild utrustning och omfattande erfarenhet. Att vara en erfaren dykare i öppet vatten innebär inte automatiskt att man är förberedd för en miljö där det inte finns någon direkt väg till ytan. En grotta förändrar hela riskbilden.

– En annan viktig lärdom handlar om vikten av verifierad information. Dykvärlden kan bara lära sig av olyckor om fakta samlas in, analyseras och delas på ett ansvarsfullt sätt.

– Samtidigt visade den här tragedin vilken styrka som finns inom det internationella dyksamhället. Myndigheter, räddningsdykare, läkare, logistiker, volontärer och olika organisationer samarbetade på ett extraordinärt sätt. Det förändrar inte det tragiska i det som inträffade, men det påminner om DAN grundläggande uppdrag – att stödja dykare, utveckla dyksäkerheten och bidra till att hela dykgemenskapen kan dra lärdom av olyckor.

Sami Paakkarinen, medlem i det finska bärgningsteamet

Vad gick genom dina tankar, både personligen och professionellt, under flygresan till Maldiverna när du visste hur komplex och allvarlig insatsen skulle bli?

Bild

– Tyvärr var situationen inte främmande för oss. Det var ett uppdrag som ingen någonsin önskar behöva genomföra. Samtidigt hade tidigare insatser förberett oss, både professionellt och mentalt. Vi hade redan lärt oss att hantera de känslor som sådana uppdrag väcker, vilket gjorde att vi kunde fokusera fullt ut på den uppgift som väntade.

– Under flygresan låg mitt fokus på uppdraget, teamet och det arbete som skulle genomföras, så att vi skulle vara så väl förberedda som möjligt när vi anlände.

Vilken information hade ni om förhållandena i grottsystemet innan ni gick i vattnet, och hur förberedde ni er mentalt och tekniskt?

– Informationen vi hade innan vi anlände var begränsad och fragmentarisk. Vi kände till att det förekom starka strömmar i området och hade en grov uppfattning om grottsystemets utformning, men detaljerna var oklara.

– Först efter att vi kommit fram och kunnat intervjua de lokala räddningsdykarna fick vi en bättre bild av förhållandena utanför grottan. Däremot fanns ingen tillförlitlig karta över själva grottsystemet. Under vårt första dyk behövde vi därför själva börja kartlägga passagerna för att skapa en bättre förståelse av miljön.

– Under hela operationen hade vi en nära dialog med DAN Europe, vars stöd var ovärderligt. Organisationen hjälpte oss att samla in och verifiera information, vilket gav ett viktigt beslutsunderlag inför planeringen av insatsen. Mentalt och tekniskt lutade vi oss mot vår utbildning, våra tidigare erfarenheter och ett disciplinerat arbetssätt för att hantera osäkerheten i en mycket krävande miljö.

Hur skulle du beskriva själva grottsystemet – dess struktur, djup, siktförhållanden och strömmar – och vilka utmaningar skapade det för bärgningsarbetet?

– Det var ett fullt utvecklat undervattensgrottsystem med en komplex och varierad struktur som gjorde navigeringen både tekniskt utmanande och fascinerande. Trots omständigheterna var det också en exceptionellt vacker miljö.

– Större delen av arbetet genomfördes på mellan 60 och 65 meters djup, med ett maximalt djup på omkring 70 meter. En måttlig utåtgående ström ökade svårighetsgraden under hela operationen.

– Sikten var i grunden mycket god, men så snart bottnen stördes virvlades fint sediment upp, vilket snabbt kunde reducera sikten till i princip noll.

Bild

Hur upplevde du själva nedstigningen och sökarbetet, och när insåg ni att ni hade hittat de saknade dykarna?

– Själva nedstigningen var förhållandevis okomplicerad. Vi använde dykskotrar (DPV) för att ta oss mot strömmen fram till grottans mynning och följde därefter vår egen ledlina in i grottsystemet.

– Under det första dyket var vårt främsta mål att kartlägga grottan och skapa en tydligare bild av dess struktur. Det var faktiskt först under de sista tio minuterna av den planerade bottentiden som vi lokaliserade de saknade dykarna.

Att hitta omkomna i en så extrem undervattensmiljö måste vara känslomässigt påfrestande. Vad kände du i det ögonblicket, och hur hanterar professionella räddningsdykare sådana situationer?

– Även efter många år med den här typen av uppdrag är det alltid känslosamt att hitta de omkomna. Det blir aldrig rutin.

– I just det här fallet var den starkaste känslan lättnad. Jag hade redan förberett mig på möjligheten att vi kanske aldrig skulle hitta dem. När vi väl gjorde det innebar det att vi äntligen hade svar och kunde gå vidare med uppdraget.

Hur komplicerad var själva bärgningen från cirka 60 meters djup inne i grottsystemet, och vilka var de största tekniska riskerna?

Bild

– Den här typen av bärgningsinsatser är aldrig enkla. Många människor väntar på ett resultat, men vår högsta prioritet är alltid säkerheten för bärgningsteamet. Det värsta tänkbara scenariot vore att förlora en räddningsdykare under insatsen.

– De största tekniska utmaningarna var djupet, grottmiljön och behovet av att arbeta metodiskt utan att kompromissa med säkerheten. Alla moment krävde noggrann planering och strikt efterlevnad av etablerade rutiner.

– På många sätt är de svåraste uppdragen de där man känner den omkomne personligen, eftersom den känslomässiga belastningen då blir betydligt större. I det här fallet var vi däremot trygga med vår planering, vår kompetens och teamets förmåga att genomföra uppdraget på ett säkert sätt.

Hur fungerade samarbetet mellan de maldiviska räddningsteamen, lokala myndigheter och de internationella resurserna under de svåra förhållandena?

– Samarbetet fungerade utmärkt. Insatsen hade helt enkelt inte varit möjlig utan stödet från alla de människor och organisationer som deltog.

– DAN Europe och Italiens ambassad på Maldiverna förtjänar ett särskilt erkännande för det omfattande arbete de lade ned på att samordna logistik och praktiska arrangemang. Maldivernas nationella försvarsstyrka (MNDF) och den maldiviska polisen gav ovärderligt operativt stöd under hela uppdraget.

– Även volontärerna på plats spelade en avgörande roll genom att hantera gasförsörjning och utrustningslogistik, vilket gjorde dykningarna möjliga. Dessutom betydde det mycket för oss att få ta emot stöd och uppmuntran från människor över hela världen. Alla bidrog på sitt sätt till att insatsen kunde genomföras.

Har du deltagit i liknande bärgningsinsatser i djupa grottor tidigare, och hur skiljer sig den här operationen från dina tidigare erfarenheter?

– Tyvärr har vi deltagit i liknande insatser tidigare. Den mest uppmärksammade var bärgningen i Pluragrottan i Norge 2014, då vi hämtade upp två omkomna vänner från omkring 130 meters djup, mer än en kilometer in i grottsystemet.

Bild

– Det är fortfarande den mest tekniskt krävande och farligaste operation jag har deltagit i, både ur ett tekniskt och emotionellt perspektiv. Samtidigt gav den, tillsammans med andra uppdrag, erfarenheter som var mycket värdefulla inför den här insatsen.

– Tack vare de lärdomarna och den erfarenhet vi samlat under åren kunde vi genomföra operationen effektivt och säkert och föra de omkomna dykarna tillbaka till ytan från en mycket krävande grottmiljö.

När ett sådant uppdrag är avslutat och du kommer hem, vad är det som stannar kvar starkast – den tekniska prestationen, den känslomässiga belastningen eller ansvaret gentemot de omkomna och deras anhöriga?

– Det som stannar kvar starkast är känslan av att vi kunde hjälpa till. I slutändan är det det viktigaste – att kunna ge de anhöriga svar och någon form av avslut.

– Jag är fortfarande något överraskad över hur stor uppmärksamhet insatsen har fått och över alla meddelanden och kontakter vi har fått efteråt. Det visar att den här tragedin har berört människor långt utanför Italien.

– Samtidigt känner jag stolthet över vad teamet åstadkom. På mycket kort tid lyckades vi organisera en effektiv insats där människor från flera olika länder arbetade tillsammans under svåra förhållanden. Det internationella samarbetet fungerade mycket väl, och tillsammans kunde vi genomföra uppdraget på ett säkert och professionellt sätt.