Dalarö: Marinarkeologisk vrakpark

Värdet mäts inte i pengar, utan i kunskap. På grund av extremt gynnsamma förhållanden är vraken och de lämningar som hittats virtuella tidskapslar som väntar på att få berätta sina historier om människor och deras sätt att leva i det förflutna, om Europas länder och kulturer.
 
Ingen annanstans i världen finns det så många välbevarade trävrak som i Östersjön och det finns mycket att berätta. För tillfället ska vi zooma in på Stockholms skärgård i Sverige. Över 20.000 öar gjorde det extra utmanande att navigera genom dessa trakter långt före vikingatiden.
 
Genom välbevarade arkiv, har vi information om över 20.000 vrakplatser i den här regionen. Ändå är det bara ett fåtal av dem som faktiskt har hittats och utforskats av dykare. Vraken är svåra att hitta, även med modern teknik. När ett nytt fynd presenteras är det en stor sak och mycket spännande.

Att hitta förlorad historia

Nya tekniska landvinningar har gjort det lättare än någonsin, att hitta vrak som varit försvunna i århundraden. Märk väl att jag säger lättare än någonsin, inte lätt. Lätt är det inte men med lite pengar, en besättning som består av rätt saker, massor av tid och en gnutta tur, kan det göras och görs också. För inte så länge sedan uppmärksammade ett team av baltiska dykare några riktigt spektakulära och betydelsefulla fynd i Östersjön, bland annat träkrigsfartyget Mars, som sjönk 1564 (läs historien i X-RAY MAG #59). Den upptäckten skapade en viss uppståndelse i världen.
 
Forskare och marinarkeologer borde ha ett paradis framför sig men det finns alltid ett litet hinder som heter pengar. Att gräva upp något från havets botten är en kostsam sak, så vraken skyddas med en klausul om dykförbud kopplad till skyddet. Nu kan ingen njuta av vraken, allt stannar upp och ingen är glad. Hur kan vi hitta en lösning som gör att man kan njuta av vraken under tiden?

Nordens blå parker

Under 2012 gick museer och kultur- och naturarvsmyndigheter i Sverige, Finland, Danmark och Norge samman i ett projekt kallat Nordic Blue Parks. Syftet var att utveckla en hållbar marin turism som kombinerar utåtriktad verksamhet med skydd. Detta skulle ske genom att öppna undervattensparker som kombinerade kulturupplevelser med naturupplevelser. Genom de blå parkerna skulle alla besökare, inte bara dykare, kunna uppleva även de mest ömtåliga skeppsvrak. Kanske kunde turisterna föras till vrakplatserna med båtcharter, med undervattensdrönare som visade vad som finns under dem? Eller genom en interaktiv museiupplevelse med hjälp av datoranimationer? Idéer kastades runt och kastades bort.

Dalarö Dykpark

Haninge kommun, i samarbete med Statens maritima museer (SMM), tog idéerna och körde vidare med dem. Året är 2014 och det första maritima historiska undervattensvrakreservatet någonsin är på väg att öppnas upp i Östersjön. Tre vrak har valts ut till reservatet, och det kommer att finnas möjlighet att dyka på vraken samt möjlighet att anmäla sig till den fullständiga upplevelsen man får av undervattensdrönaren. 
 
Det har tagit åtta år av hårt arbete och samarbete mellan Haninge kommun och Statens maritima museer samt några privata aktörer som bara ville att detta skulle hända, som jag själv, för att komma till denna punkt. Arbetet har varit banbrytande, en sann ”lära-dig-att-gå”-upplevelse, eftersom det inte finns något liknande i världen. Vem som helst, dykare eller inte, kan besöka vrakplatserna och se vad som händer i djupet i realtid.

Vraken

Av de tre vrak som valdes från början är två välkända i dykarkretsar men för drygt 20 år sedan infördes dykbegränsningar på Jutholmsvraket och Anna Maria.
Jutholmsvraket är troligen ett litet flöjtskepp. Hon sjönk i slutet av 1780-talet. Ett flöjtskepp är en fartygstyp som är känd för sin lastkapacitet och som främst användes för handel. Det finns fortfarande delar av lasten kvar på vraket, som tunnor med tjära och järnstänger.

Anna Maria, ett annat flöjtskepp, men större, sjönk i Dalarö hamn under den hårda vintern 1709, efter att en brand brutit ut när besättningen drack öl på en närbelägen krog. Båda dessa vrak är väldokumenterade och utgrävda.

Det tredje är ett vrak som hittades för bara åtta år sedan, ett magnifikt vrak med ett mystiskt förflutet från mitten och slutet av 1600-talet. Ett omedelbart dykförbud infördes, så mycket få har sett detta orörda och verkligt unika fartyg. Hon ligger upprätt på botten med allt- och då menar jag verkligen allt- helt intakt. Med några hundra års slitage förstås - hon sjönk trots allt för cirka 350 år sedan - men platsen är så skyddad att till och med delar av masterna fortfarande står kvar och bitar av seglet har setts.

Dalarövraket kommer att vara parkens signaturvrak. Trots att hon är extremt välbevarad, är hon det mest ömtåliga vraket. En del utgrävningar har gjorts men än så länge är hennes historia en hemlighet. Utspridda på däcket finns föremål från vardagslivet ombord. Två flintlås och en hjullåspistol, Bartmann-kannor från staden Amsterdam i Holland, en öppen verktygslåda och mycket mer. Allt är öppet och det är så myndigheterna vill att det ska förbli, för alla att se. Detta kommer att ske genom noggranna restriktioner och regleringar.

Dendrokronologi, som är en metod att datera trä, tyder på att skeppets timmer fälldes efter 1613, möjligen är det från Northumberland. En glasflaska som hittades i vraket bär familjen Boynton eller Ogles vapensköld från Northumberland i norra England, vilket är en ganska viktig ledtråd men mer information behövs. Det finns en god chans att svaret kan hittas genom framtida utgrävningar, så håll ögonen öppna.

Restriktioner och regleringar

Östersjöns kulturella resurser hotas ständigt av föroreningar, plundring och förstörelse. För att undvika onödiga skador kommer specialutbildade dykguider att vara väktare av vrakens välbefinnande.

Som dykare får du bara dyka på vraken om parkvakterna bedömer att du har de kvalifikationer som krävs.  När det gäller Anna Maria och Jutholmsvraket är det ganska enkelt, så länge du kan bevisa att du kan hantera dig själv, din utrustning och har en aning om din flytkraft i kallt vatten.

Med signaturvraket kommer saker och ting att vara lite annorlunda. Det räcker inte att bara ha koll på flytkraften, du måste veta exakt vad du gör, och du kommer att bedömas under andra dyk, så det kan vara bra att planera in mer än en dag på destinationen för att ha möjlighet att uppleva Dalarövraket.
Det tog åtta år och mycket hårt arbete att nå hit, att kunna besöka dessa unika vrak men gör inga misstag; tillståndet kan tas bort på mindre än en dag.

Peter Norman från RAÄ, Riksantikvarieämbetet, förklarade att deras uppdrag är att spela en proaktiv och samordnande roll i arbetet med att främja kulturarvet. Även om de välkomnar intresset för historiska lämningar under vatten, måste de se till att den historiska miljön bevaras på bästa möjliga sätt. Om det finns tecken på onödigt slitage kommer de att ompröva tillstånden.

Plundring, slitage och förslitning

Dålig flytförmåga är inte den enda faran för Dalarö Dykpark. Plundring är också ett mycket reellt hot och kommer att bli ännu större i takt med att parken öppnas upp och platsen blir mer allmänt känd. Kustbevakningen och Östersjöpolisen har varit delaktiga i projektet från början och är väl medvetna om vad som står på spel. De är inte de enda; såväl samhället som den svenska dykarkåren är också mycket måna om dessa pärlor och kommer att se till att kustbevakningen och Östersjöpolisen larmas om misstänkta rörelser kring vraken.

Parkvakter i Dykparken

Dykning kommer endast att tillåtas i små grupper och med en specialutbildad dykguide, en undervattensparkvakt. Sveriges Maritima Museer erbjöd alla med minst en nivå av PADI divemaster eller CMAS *** att bli certifierade som dykguider för Dalarö Dykpark. Det krävdes två dagars utbildning, som inleddes med klassrumsutbildning i form av föreläsningar och en dykdag i reservatet.

Utbildningen

Den första delen av utbildningen hölls på det världsberömda Vasamuseet i Stockholm. Föreläsningarna berörde ämnen som lagar, som rör skydd av vrak och kriminella aktiviteter som plundring med mera. Dessutom diskuterades säkerhetsfrågor och vikten av att känna till vårt förflutna och den roll arkeologin spelar i detta.
Nina Eklöf, Jim Hansson och Trevor Draeseke var marinarkeologer och representanter från SMM.

De behandlade ämnen som vad marinarkeologi är, hur de arbetar med det i vardagen och varför marinarkeologi är en så viktig vetenskap. De talade om forskning och det faktum att det inte finns lika mycket pengar till forskning, så de måste spendera dem klokt.

”Vi förlitar oss på att ni sprider rätt information om våra historiska vrak, och det blir ert jobb att upprätthålla en positiv attityd eller ändra attityden till dem.” De påpekade att vraken är verktyg för att förstå en viss tidsperiod i det förflutna, vilket är det som gör dem så intressanta och att vi nu har en möjlighet genom vrakparken att nå en större publik med det budskapet.

Så vad händer nu?

Nästa steg var utbildningen i vattnet som kommer att ägde rum i mitten av maj. Efter det kan du numera boka ditt historiska vrakdyk med en av dykguiderna. Unikt för parken är också programmet för icke-dykare. Turister som är intresserade av historia men som inte vill bli blöta, kan ta sig till vrakplatserna med båtcharter.

Det finns till och med möjligheter för besökare att uppleva vad som händer på vraket i realtid, genom undervattensdrönare som visar det de ser, på skärmar på båten.

Vid det här laget tror jag att jag har lyckats förmedla att Stockholms skärgård verkligen är ett fantastiskt historiskt sjöfartsmuseum under vattenytan. Det är ett museum utan verklig tillgång för allmänheten, såvida du inte är en dykare. Tiderna har förändrats och myndigheternas dröm om Nordic Blue Parks, öppna för alla, dykare eller inte, håller verkligen på att förverkligas. Det här är en stor grej. Välkommen till Dalarö Dykpark, och njut av att uppleva det förflutna. ■